Drabbades av prestationsångest. Plötsligt. Obönhörligt. Och synnerligen oväntat.

Om man aldrig gör någonting bra behöver man ju knappast drabbas. Av prestationsångest. Och en vacker dag, minns inte riktigt när det var, sa någon att jag skrivit en rolig blogg. Då tog det stopp. Jag har helt enkelt inte kunnat skriva en enda rad på den här bloggen. Tänk, om den inte blir rolig att läsa…

Men, vá fan. Nu skriver jag ändå. Trots att jag egentligen inte vill. Men jag har lovat Annica. Min före detta arbetskamrat. Hon var less på att se rubriken ”silla å pärern”. Då lovade jag att skriva om ”kräftern, spritn och spya”. Men det var bara på skoj. Egentligen. En stund efter att jag gav detta löfte kom jag dock ihåg första gången jag åt kräftor. Hemma hos Börje Nordlander på Brännäset. Nog lärde jag mig. Den saken är klar. Sug i dig kräfthjärnan, skölj ner med ansenlig mängd Renat – och minsann… Det finns oanat stora mängder spya i en liten människokropp.

Hur som helst. Annica gästade sin gamla hemmabana idag. Stegade in på kontoret med mobilen i högsta hugg. Hon är bra på att prata i telefon. Snackade om igelkottsbajs. Spännande. Jag frågade inte varför och vill heller inte veta.

Krögarn har haft en slitig sommar. Som vanligt. Med ungefär en halv miljon båtresenärer (Ådalen III) blir det stora buntar att räkna. Han ringde mig häromdagen och frågade om det finns nåt som kallas hatkärlek. Jo, det tror jag väl, svarade jag.

-       Ok, då är det precis det jag känner för dig, sa han och lade på utan ytterligare kommentarer.

Har försökt banta lite de senaste veckorna. GI-metoden. Gick Inte, säger Schäder (studionörden) att det betyder. GI, alltså. Och måste väl erkänna att det går sådär. I förrgår glömde jag matlådan hemma. Och precis den dagen bjöds jag på lunch. Elake kocken och hans kumpaner hade fixat raggmunk & fläsk. Herre Gud. Så gott! Minus fyra på två veckor och plötsligt plus två efter den lunchen, men det skiter jag i. Nekar man raggmunk & fläsk kan man lika gärna ge upp helt och hållet. Bara lägga sig ner och dö.

Och annars då. Hur har sommaren varit? Jo tack, bara bra. Trettioårsjubileum i Backe. Trevligt återse gamla klasskompisar, varav flera man faktiskt inte träffat sedan man gick ut nian för 30 (!) år sedan. Hotingtravet missar jag ju inte. Årets höjdpunkt. Premiär dagen efter nämnda jubileum så jag fick lifta från Backe. Inte körbar. Då dundrade självaste chefen själv, ordförande Lars-Åke Ericsson, förbi och hämtade upp mig. Han hade starthäst och var väldigt talför på vägen dit. Och som en sann traventusiast var han sedan inte lika pratglad på vägen hem…

Efter onödiga galopper då skiter man kanske i om pappa Ivar får andnöd och trevliga frun Kicki har slarvat bort bilnycklarna. Vem i helsike lägger medicinen i fel ficka. Och vilken idiot lägger nycklarna just precis där dom inte ska vara?

Vi får väl återkomma till mina sommarminnen lite senare. Det här handlar om att komma igång med skrivandet och att infria löftet till Annica. Om att blogga före 23:00 ikväll. Så läs inte den här bloggen med särskilt stor inlevelse. Den är inte värd det!

Avrundar med lite travsnack. Vi kör Kriteriekval på söndag. För kallblod. Och tyvärr får man väl tvingas inse att intresset inte är särskilt stort. Och då snackar jag inte om att det anmäldes få hästar till loppet. Egentligen är jag för upprörd för att skriva om det. Alls. Men det är ju väldigt konstigt hur ”travfolket” behandlar sporten i norrland.

-       ”Sörlänningarna” startar inte i Skellefteå för att det är för långt dit. Har vi inte lika långt när vi kör samma väg söderut?

-       När nånting inte är perfekt här uppe, då skriker Kolgjini, Lähdekorpi och de andra potentaterna högt – lägg ner skiten, stäng ner hela norrland!!!

-       Jag har aldrig hört någon norrlänning klaga så högljutt och kräva att man ska lägga ner Jägersro, Åby eller Solvalla. Aldrig någonsin. Och det beror inte på att vi anser oss vara sämre. Det beror på att vi har ett travintresse som sträcker sig en liten bit utanför den egna stalldörren!

-       Gillar Nybrink. Han är bra. Men likt resten av ”klanen” klagar han på V75-loppens kvalitet när vi kör i norr. Men Micke, sörlänningarna behöver inte åka när vi kör. De har massor med andra penningstinna lopp att välja på. Det har inte vi. Så vi åker. Och håller käften!

-       Det anmäldes bara 34 hästar till våra Kriteriekval på Dannero. Femton till själva Kriteriet. Och det är ju inte bra. Men till Hambletonian med 5,5 miljoner kronor i förstapris har det ibland anmälts så få hästar att man inte ens kört uttagningslopp. Och då är det minsann ingen som klagar.

-       Det är ju så få hästar i loppen. Ja, ok, i Kriteriekvalen. Men annars inte. Och det är bara åtta hästar som startar i Elitloppet. Jag har aldrig hört någon säga att det är ett dåligt lopp. Skulle möjligen vara någon på ATG då, eftersom det knappast platsar som Triolopp… Där vill man helst se 15 hästar i ett p21-lopp i Bollnäs. Trion är nämligen viktigare än travet som folksport. Nu för tiden.

Avslutningsvis. Vi försöker hitta ett bra datum för vårt Kallblodskriterium. Men allt annat går före. ALLT. Det är ganska motigt tvingas konstatera att man hamnat precis längst ner i näringskedjan. Mig veterligt har varken kallblodsrasen eller Dannero gjort någon nåt illa. Återstår sportchefen. Måste därmed vara mitt fel. Jag lovar. Det känns inte bra!

Återkommer, som jag tidigare lovat, till gamla travlopp och annan kuriosa som t ex den där Jansjö-trippeln. Men det får bli under de kommande veckorna. Nu hade jag bara lovat Annica att blogga före 23:00 ikväll. Alla andra löften skiter jag helt enkelt i. Sov gott!

/B-O

 Midsommar och Midnattstrav på Dannero. Tradition.

Kanske passar det med en liten midsommarblogg? Att lägga till de övriga traditionerna. Hm. Så får det bli efter ännu en ganska lång bloggsemester.

Midsommar är starkt förknippat med traditioner. Inte ”nördvändigtvis” exakt samma, men ändå, traditioner som man ogärna vill vara utan. Jag är väl själv inte den som slaviskt följer nåt slags schema. Men vissa saker tummar jag inte på. Midnattstravet till exempel.

Har i och för sig handlat om olika upplägg, sett över tid. Jag har blivit äldre. De första resorna gjordes från Backe och senare Rossön. Ibland tryggt tillbakalutad i baksätet. Någon enstaka gång vid ratten. Vi åkte tidigt för att kunna köra in bilen. Men kom ändå alltid för sent och tvingades parkera långt ute på en lägda (för eventuella 08:or, läs: nyslagen äng). Midnattstravet. Det låg nåt mytiskt i namnet, i själva begreppet. Precis ALLA hade koll på Midnattstravet på Dannero. Och ALLA skulle dit. Och Gunnar Melander vann lopp 1. Varenda år. Det visste vi. Men spelade aldrig…

Efter flytten till Övik och jobb på Solänget skapades nya traditioner. I många år åkte vi tillsammans med Ivan Hellström och hans fru. Ni vet, Ivan, omständighetsministern. Eller Lottospelaren, om ni vill. Lugnare upplägg nu. Mackor och kycklingklubbor. Och sånt. Ivan hade med sig mat för ett helt kompani. Minst. Han är ju sån.

Sedan några år tillbaka tillhör jag självaste arrangören. Dannerotravet. Numera handlar Midnattstravet därför om helt andra saker. Sömnlösa nätter inför anmälningarna och tävlingsdagen. Mest för att man ”gruvar” för vädret. F-n, tänk om det blir regn… Huvva! Och regnat har det gjort några gånger. Två år i följd regnade Midnattstravet bort helt och hållet. Vid ett tillfälle intervjuades vår smått legendariske funktionär Sten Sjölander några timmar före första start. I radion. Av Lennart Sundwall. Och det vräkte ned. Som om nån hällde ut hinkar med vatten över huvudet på oss. – Men det är ingen fara, sa Sten till Lennart. I direktsändning. – Det blir fint lagom tills travet börjar. Det har jag lärt mig att se på talltopparna! Sa han. Så blev det inte. Det fortsatte att vräka ned hela kvällen.

Man kan säga att Sten tog en rövare. Inte fasen kunde han spå väder. Jag frågade honom. – Nja, men man vill ju att det ska komma mycket folk på travet, menade han. Med rätta. Det vill vi.

Nu för tiden ser det alltså lite annorlunda ut. Jag jobbar. Jo, det är sant. Och det mesta är bara roligt. Årets roligaste tävlingsdag. Med nya traditioner. Lilla frun brukar jobba extra åt Krögarn. (På tal om sömnlösa nätter…, han kan bli lite stirrig ibland inför de större tävlingsdagarna – om man säger så). Efter travet åker vi hem. En njutningsfylld biltur i den sena natten. Nöjd fter en lång arbetsdag. Glad. Alltid ljust och fint när vi kommer hem framåt morgonen. Några timmars sömn. Och sen. Silla å pärern till ”brunch”. Med kall öl och en liten snaps. Gott!

Lilla frun vägrar för övrigt att hjälpa oss (Dannero). Hon jobbar hellre extra åt Krögarn. Vá!? - Nej, trav är så tråkigt. Det är roligare att servera, påstår hon. Och tycker man det, ja då måste trav vara VÄLDIGT  tråkigt. Om detta är vi inte helt överens men det får gå ändå.

Nästa år firar Midnattstravet 50-årsjubileum. Med pompa och ståt. Längtar redan.

Ikväll ses vi. Alla vi ”travnördar” som tycker att allt var mycket bättre förr. Precis som vanligt. Även om just själva Midnattstravet är bättre än någonsin. Egentligen. Välkommen!

/B-O

PS. Nu ska jag äta årets godaste lunch. Krögarn bjuder. Tradition, det också! /DS.